jag såg en ko le, då tänkte jag på dig

vad du hatade kossor, minns när du ringde en gång, du var på väg hem till svensbyn med bussen och ni hade stannat vid en hage, full med kossor. du grät, jag skrattade, nästan.

det känns inte lättare någonstans, även om det känns som att det ska göra det nu. det är ingen som bestämmer när, det bara känns så. känns, känner, bla bla bla, känslor hit och dit. jag är olycklig.

"but I know I´ll se your face again". en natt sedan, drömde jag om dig hela natten, det var bara konstigt, vet inte om jag var halvvaken och tänkte på dig eller om jag såg dig, minns bara att du hade din vita klänning som du hatade, eller gillade, vet inte, den var fin. förresten, om du saknar dina tights, kom och hälsa på, jag har dom här.

för det finns inga rosa moln

jag tänkte bara uppdatera, snabbt, ska iväg men det känns lite lättare, men nej, inte oftast.
bajs.

tillbaka igen. klockan är så mycket/lite som 1.04 och jag är sjukt trött men känner att jag måste hålla mig vaken ett tag till, kollar på bilder och bölar, nästan.
bajsdagarna går, framåt, nästan.
när du faller orkar jag för två, nästan.

det finns ingenting i hela världen som kan göra det här bra igen.

hörni grabbar, kom ska jag hjälpa er!

stål och bygg, byta däck på karls bil, hon gillade sin arbetsdress. jag med.

ville bara sova bland rosorna och maskarna

ligga, en sista natt, bara få höra vad du säger, om allt, du är bra! för mig var du bäst.

jag vet inte längre vad jag tänker eller känner, ingenting, det är tomt. en del saker tar upp så många timmars/dagars/veckors/månaders/års tankar att det finns inte plats för annat, detta är det. ska försöka med skolan nu igen, var där idag, introduktion till barns kommunikation, det var ungefär lika intressant som postkodlotteriet 50/50. men det kändes på något sätt skönt att vara tillbaka i stockholm även om jag kände mig närmre i piteå, men jag behöver tid. alla behöver tid, tänk dig då att tid existerar inte egentligen, det är ett påhitt av oss människor, ändå behöver vi det så mycket.

"dreams last for so long, even after you´re gone"

från hörlurarna hänger östrogen och svett

idag, en dag, precis som alla andra. jag vill så gärna att ingen ska få välja sådant, att jag ska ta beslutet, eller ja, helst jag, vem det än handlar om. jag vill sitta som någon slags domare, "nej inte du, och fn inte du heller." sen skulle ingen behöva gå igenom det här, jag vet att det inte är så lätt, men jag vill det.

för att rensa tankarna tänkte jag, ja, jag far ut och springer, vilket inte var någon bra idé, det rensade ingen tanke alls, tänkte nästan bara mer. sen ikväll är det meditation i kyrkan, det hjälper inte heller, men jag ska ge det en chans till.
h, kom tillbaka, var den glada, arga, ledsna, speciella, vackra och snälla h som du kunde vara, byt plats med någon, kom tillbaka till mitt liv, om än i annan skepnad, snälla.

du ä int bitter va?

jag vandrade efter en kille, han hade en mamma

gick på vägen, arg på allt och alla, tänkte nu ska jag gå i timtals och bara få glömma allt, musiken på högsta volym, h´s musik på högsta volym, plötsligt ser jag en liten kille, kanske nio år det första jag tänker är "bajs, varje gång jag spottar tror han väl jag spottar på han" han gick verkligen jättefort, svängde in på en gård och där satt en vad jag förmodar mamma, hon var snygg och vips var mina arga tankar borta. efteråt fantiserade jag en stund om henne, blev arg på mig själv och började vandra hem.

tankarna går bara till dig h.

det finns människor som är lika hundar

tex, jocke berg, i kent. jag tänker bara på h, såg en på tunnelbanan in mot stan, enda skillnaden på han och jocke berg var att denne kille/man var rötott.
har hur som helst varit och köpt albumen nu, så att dom får se att h kunde vara glad också, hon har varit med om mycket, hon var älskad om än förbannat för lite visat. varför kan inte människor bara säga som dom tycker? förstår ni hur mycket vi får intryckt; stolthet, vad man ska säga, när du ska säga det och den där förbannade jvla stoltheten, sitter och tänker på om jag verkligen ville flytta till stockholm eller om det var för att jag sagt jag skulle det och ville inte "svika" någon.

livet känns som en enda stor bajskorv just nu, men tårarna är slut, men paniken finns. h, snälla säg att detta bara är ett väldigt dåligt skämt, det är bara sådana som du som skulle kunna sitta hemma hos mig när jag går hem, medan jag är i total chock är du stolt över detta sjuka skämt.
jag vill att det ska vara så.

när du skulle få mig lära mig en kentlåt, helt hopplöst, gravitation.
jag står här frusen fast, äntligen stilla
som gravitation, nåt vasst
jag ska aldrig göra dig illa igen

jag tycker du är snygg i allt

det kommer aldrig bli som förr, men jag är tydligen alltid snygg i allt, undrar om det var så fortfarande?
jag satt och pratade med karlstad när vi kom in på att inte publicera allt om h och så, men jag känner att jag vill det.

jag saknar h oerhört mycket, frågan är varför man känner sådant tomrum efter något sådant här, en del säger att sinnet inte kan ta hand om alla känslor, kanske inte. det är tomt utan h ändå.

jag bor i fitt jävla sthlm, eller hur?

det finns ingenting som glimmar, förutom tårarna

tänk att fast det inte får hända så händer det likförbannat!
ville inte veta.
allt känns bajs,

nu är kungen död och hans drottningen är inte fri.
var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar? var det dig jag såg, dig jag lovade att aldrig glömma?

ska aldrig mer säga ett bajsord om någon.

det var en VÄLLdans stor BY

snabbt, snabbt snabbt

drottningen är hungrig, jag är tissenödig och vi måste börja vandra nödens lustar.,